Har varit överviktkig, t.om sjukligt fet något år, sen jag var 10 år kanske. Har inte problem med mat direkt utan det är sötsaker, kakor, bröd och liknade shit som är min last... Och det faktum att jag är jäkligt lat också :p
Har gått på otaliga dieter, från att i princip svälta mig själv till Dukan, lchf, vlcd mm. Men hittade rätt i juni 2006 då jag vägde som mest, 145 kg tung till mina 167 cm :o
Började på viktklubb.se och lärde mig räkna kalorier, äta rätt och röra på mig. Gick på ca 7 år ner till 75 kg ( -70 kg ), har varit gravid 3 gånger, bevisligen, under resans gång också och då tänkte jag inte ett smack på vikten utan återgick när barnen var ute.
Lider även av depression, ångest/socialångest och utreds även för bipolär sjukdom, vilket sätter käppar i hjulet då och då... Hamnar lätt i svackor och tröstäter mig upp några kilo men går alltid ner dom igen.
Tanken är att det ska bli så även denna gång men det har vart en lååång svacka och jag väger idag... 95 hiskeliga kilon...
Har egentligen inte velat dela med mig av hur mycket jag faktiskt går upp men om jag ska ta tag i detta på riktigt så är det lika bra att vara ärlig, mot sig själv och andra.
Tänkte köra mitt gamla hederliga tänk, mer träning och mindre kalorier. Har ju funkat bra som fan förr så jag kör på så.
65-70 kg är ett av mina mål, men vill även bli fit och få muskler, känna mig bekväm i min egen kropp. Att verkligen känna mig stolt när jag ser mig själv i spegeln :)
Från att ha tränat upp OK kondis i några år nu är jag helt ur form :(
Idag kom jag dock äntligen ut på en runda (pw/lite jogging) 3 km, som kändes som ett äkta motionspass och även om det kändes olidligt vissa delar av promenaden så slår känslan av att man kämpat sig igenom det när man är klart allt det jobbiga!
Det gick inte fort men jag kämpade och gav inte upp, man måste ju börja någonstans, eller hur?:D
